Mark Frygell

 Mark Frygell / Bright Views From the Shade

By Nikola Lindenberg

"Bright Views From the Shade" comprises several oil paintings made by Mark Frygell throughout the winter and spring of 2023. Delving into the depths of collective consciousness and drawing inspiration from fairy tales and myth, Frygell asserts his ideas through a series of evocative works that showcase a world teeming with contrasts. Within Frygell's compositions, the interplay between light and shadow and interior and exterior spaces echoes the condition of the diverse characters that populate his scenes, rendering them a profound reflection of society.

In his works, Frygell creates sections of bright luminosity that clash against the spatial constraints of shadowy domains – ranging from dimly lit rooms to secluded balconies and cavernous vaults. These symbolic contrasts, rooted in Jungian motifs, become conduits for an exploration of the subconscious, wherein the concept of the shadow assumes particular resonance. Frygell's fascination with collective consciousness unfurls as he illustrates how this intangible realm manifests through the kaleidoscope of fantasy, folklore, and mythology, transcending cultural boundaries and embracing various symbolic codes. 

Frygell's deliberate choice of a restricted palette further explains his artistic vision. By freeing himself from the confines of realistically referencing the real world, the artist delves into the interplay of diverse shades within a single color. In doing so, he invites us to explore the evocative and emotional aspects of color, casting aside the constraints of reality in favor of an exploration of the subconscious.

Mark Frygell's interest in creating collages, sketching, and reworking existing images into new ones before moving on to the canvas has led him to explore AI-generated imagery. In preparation for painting, he creates AI images of basic concepts and ideas, which he uses as a reference to inspire the final work. Sketching for the artist emerges as a practice that allows him to create without (over)thinking. He connects with the tradition of automatism in painting and automatic writing, the act of creating without thinking about what one is doing and witnessing what comes out of this practice. Initially, and sometimes still, Frygell will sketch on pages of books because books are easy to bring on a journey wherever he goes, so they offer a convenient way to practice automatism.

Mark Frygell views AI as a tool for artistic reference generation, placing his interest in it outside the commonly discussed topics of the perceived threat of artificial intelligence to art and artists. AI for Frygell comes much closer to being one of McLuhanian's "extensions of man," a tool he uses to render quick ideas before moving on to the actual work. And yet, there is another aspect the use of AI helps bring to light, this time closer to Jungian psychoanalytic theory. For Frygell, what trumps all its other functions is the unique possibility of AI to arguably, for the first time in history, give us access to a network of collective consciousness, an intersection of human cultures, beliefs, and practices, of narratives and metanarratives that reveal who we are, or at least how we are.

Frygell's paintings in the show feature a specific element, a frame within a frame, often a window, effectively separating the foreground from the background. In these elements, Frygell conveys multifaceted notions regarding society and the intricacies of human psychology. In The Cave People (2023), the artist presents a vibrant tapestry awash with green hues, where languid figures linger in the shadows, situated on the perimeters, skillfully framing the luminous outdoor scene shown in the center of the composition. As the title suggests, the human subjects find solace within their cavernous abode, casting a passive gaze upon the sun-drenched panorama beyond. Despite their apparent proximity to the sun rays, they remain untouched by them, nestled deep within the recesses of the cave. Within the composition of the painting and the stark juxtaposition between the two settings depicted, yet another enigmatic clue emerges. What initially appears to be a window towards the outside may well be an illusion, a mere semblance of natural light and the external world – namely, a screen – for we bear witness to the cave people: trapped within their confines, yearning for a taste of the outside realm. In their state of stupor, they resign themselves not to pursue sunlight, content with the mere reproduction of it.

A number of dichotomies emerge from Frygell's work – exploring the inside and the outside, light and shadow, and the duality of spaces within and without. Among these realms, the characters that populate Frygell's paintings embody their respective environments, symbolically representing complex social dynamics and psychological struggles. In The Cleaners (2023), Frygell presents a scene that initially compels us to believe we're witnessing a menagerie of characters hard at work, united in their shared endeavor to clean an expansive space around them. And yet, upon further inspection, we observe that it is only the three characters residing in the shadows who are cleaning – the trio positioned in the sunlit windows of the opposite building seem to be absorbed in different activities: one of them peers out into the world through a window, another indulges in the mastery of a musical instrument, and the third appears to be embroidering. Frygell's deliberate juxtaposition of the activities of these two sets of characters urges us to ponder the power dynamics inherent within social structures of those actively engaged in menial labor, positioned in the shadows, and those occupying the sunlit windows, preoccupied with leisurely pursuits or passive observation of the outside world. The painting reminds us of the intricate webs of social dynamics and psychological struggles that shape our collective existence.

Frygell explores the contrast between characters immersed in darkness and decay and those in the bright sunshine once again in Basement Sleepers (2023). Here we can see a disturbing duo of grotesque figures gazing through a window, their perspective offering a glimpse of the world above, with vision limited to the sight of feet passersby scurrying along. The sunlit street above and the hurried footsteps of the people evoke a sense of life, motion, and activity, underscoring the stark division between the lives of the basement sleepers, who are not allowed access to self-realization, and the individuals in the world above. Like a narrator weaving a folk tale, Frygell intertwines his brushwork with contemplative vision, employing an array of symbols to invite us to reflect upon the hidden as well as apparent neuroses that permeate society.

Most of the paintings in the show feature characters in the act of looking outward, observing the outside world, in most cases through windows. The inclusion of windows as visual elements becomes significant in exploring the concept of shadow, as theorized by Carl Jung. These windows serve as symbolic thresholds, representing the liminal space between the conscious and unconscious realms. Whether they are mirages or actual portals into the blinding light, the subjects of the paintings have their gaze fixed firmly on them. Their unwavering gaze suggests a desire to confront and integrate their shadow aspect, seeking self-awareness and wholeness. And yet, most remain passive in their observation and stay in darkness. This juxtaposition of apparent longing for the light that remains inaccessible underlines Frygell's intention to compel us to identify with the plight of the subjects he paints. Jung believed that the integration of the shadow was essential for individuation, the process of becoming a fully realized and authentic self. Frygell emphasizes the universal human struggle to acknowledge the shadow by portraying characters who yearn for the light. The artist compels viewers to identify with the subjects, inviting introspection and self-reflection regarding their hidden aspects and unfulfilled desires.

 I händelse av Mark Frygell

av Emet Brulin

Blommor, brödlimpor, statyetter, män och kvinnor, datorspelsbossar och en fågel. Färger: blått
och rosa, rött och lila. Fullt med tecken, symboler och referenser. I Mark Frygells målningar sker
hela tiden något – kroppar blandas, rörelser flyter samman, likt en fest – som sträcker sig ut mot
en och drar en in. Det är både obehagligt och varmt. Den skriande figuren på sin undanskymda
piedestal ser så ensam ut, dansösen som för evigt är fast i sin pose inför sina måttligt
uppmärksamma betraktare, stadsflanörerna vid vattnet med de utomjordiska växterna. Vad gör
de där? Hur hänger det ihop?

För var och en av dessa målningar skulle man kunna skapa ett narrativ: placera in kompositionen
någonstans i konsthistorien, dechiffrera symboliken, anta att målningen återger en viss tid och en
viss plats, tillskriva figurerna vilja och låta dem handla på ett eller annat sätt. Det är, kort sagt, lätt
att tänka att Frygells målningar representerar något. Att det finns en annan värld där ute, full av
mening, som de föreställer i mindre och koncentrerat format. Men det är hela tiden något som
bryter av en sådan logik, något som kortsluter representationen. Titta på skuggorna. De är både
där och inte där, går åt höger och vänster om vartannat. Och de motsägelsefulla delarna. Är det
ett vardagsrum som möter en terrass med utsikt över moln och måne i Library? Marsianer som
smeker sommarblomster i en slottsruin i Growhouse? Men framför allt: färgerna som lägger som ett
snitt rakt igenom hela föreställningen. Det handlar inte om gröna, röda eller orangea tavlor eller
om en växt i en färg bredvid en varelse i en annan. Nej, målningarna gular, rödar, grönar och så
vidare. Hos Frygell är färg inte något adjektiv, inget tillägg, utan verb. Färgerna sammanför
föremålen, växterna, symbolerna och figurerna som deras uttryck. Färg är en dimension bortom
det figurativas begränsningar som sträcker sig ut ur tavlan för att, så att säga, färga av sig.

Man kan alltså förstå Frygells målningar på två sätt. Som att de återberättar något med inspiration
från populärkultur och konsthistoria; att de brottas med det figurativa måleriets
föreställningsvärldar. Meningen uppstår när målningarna refererar till redan existerande symboler
och bilder. Den uppstår i en betecknande struktur. Man kan då spåra upp källorna och
inspirationen, sätta målningarna i en eller annan kontext, reda ut vad allt betyder, addera och läsa
av vald scen. Eller så förstår man meningen som inneboende i varje enskild målning. Som något
som händer i kollisionen mellan inkongruenta element. Blått möter en herre med hatt. Trianglar,
kuber och klot möter rörelse och värme. Det Frygells målningar säger härrör inte ur de kroppar
eller föremål där det som sägs manifesterar sig. Med sin inre spänning formar de flyktiga
konstellationer. Den mening som uppstår är lika kontraintuitiv som bildernas ikonoklastiska
blandningar. Och lika lekfull.

Om dessa målningar inte representerar något, vad gör de då? De påverkar och insisterar på
betraktaren. Deras olika element är isolerade från varandra. Figurerna rör sig i olika riktningar,
tittar inte på varandra, befinner sig inte på samma plan. Det berättas inte så mycket en
sammanhållen berättelse. Frygells målningar utövar på så sätt ett slags våld på inbillningskraften.
Målningarna går inte ihop, det finns hela tiden något som stör och driver fantasin vidare. Det är
målningar som innehåller en kraft som får en att tänka, leta djupare efter fler detaljer och därmed
att söka i sig själv men i stället för svar stöter man på fler olösliga frågor. I händelse av klarhet
bör man titta vidare.

Emet Brulin

Paradise Fermented

av Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Om man håller sig till det som sker i Mark Frygells ateljé och som sedan visas, kan man lätt förstå varför han beskriver det som ”ett osmart konstnärskap”. I hans måleri har teckningen drag av tanklöst telefonklotter; den är direkt och tycks gjord helt utan om och men och diskursiva skyddsnät. Och visst, han skissar en hel del på det viset. Trots att detta sedan överförs till målningar, återskapar hans frukter och figurer känslan av att tillkommit i en luststyrd och intuitiv process, vilket ger verken en märkligt stark närvaro, en spänning som om de fortfarande kunde misslyckas. Fauvistiskt färgglatt är det dessutom. Och formspråket påminner av den sekelgamla lågstatus-modernism som i Taschens billiga massupplagor sprids till folk som inte så aktivt odlar sitt konstintresse: Edvard Munch, Picasso, Matisse, kanske Egon Schiele. Hos Frygell blir det plågat och brokigt, glatt och bulimiskt, med en dragning åt det groteska hos Max Beckman och James Ensor. Ett drag av parodi, som dock inte markerar någon distans utan bara sin oundviklighet.

För att rätt känna av de groteska sidorna av det här måleriet räcker det kanske inte med konstreferenserna. För det är inte ur konsttraditionen som Frygells måleri får sin energi. Visserligen var han väl bekant med den redan innan han blev konstnär, men det var konstigt nog inte den som fick honom att slå in på den banan. Istället gick han in i en kultur av tecknade serier, bilder till punksinglar på små skivbolag och tatueringar. Anledningen till att han började på konstskola var faktiskt att tatueringssalongen som han ville jobba på tyckte att han ritade för dåligt, och därför uppmanade honom att ta en kurs. Den här bildkulturen har ett helt annat förhållningssätt till, och utgör en och en helt annan miljö för, bildskapande än konsttraditionen. Framförallt en helt annan sensibilitet. Sinnesapparaten regleras av andra värden, blicken går igång på andra saker, söker det expressiva och fåfänga, svanesången och den hotande närheten, nedbrytningen och energin. Trots att kopplingar mellan de två traditionerna finns, exempelvis i Raymond Pettibons flyers till Black Flag, ligger samhörigheten mellan dem inte i en historisk utveckling, utan i en sensibilitet som möjliggör lågkulturella approprieringar av högkultur – på helt egna villkor. Det är den här sensibiliteten i Frygells konst som gör den samtida på ett sätt som den figurativa modernismen själv inte är i original (vilket blev tydligt på Modernautställningen, då hans målningar hängde mittemot en av Sven X-et Erixsons). Billiga reproduktioner av deras verk däremot, de tilltalar den här samtida sinnligheten. Det är sensibiliteten hos alla potatisnäsor som Frygell porträtterar.

Den oförlösta spänningen mellan de här två bildsfärerna bevaras och laddas ytterligare i Frygells måleri. Kanske alltför kortfattat kan man säga att den blir till i teckningens möte med målarfärgen. Linjerna och ytorna ligger liksom i strid med varandra. Linjerna individuerar kroppar och frukter, medan färgen tenderar att bryta ned dem som entiteter till en enda sörja. Därför är det på samma gång både grovt och grötigt. Hans kroppar är tunga. I bilderna är det dock inte riktigt så att de dras ned av sin tyngd, utan mer som att de bryts ned, ned mot jorden, av sitt eget förfall. Kompositionerna är komposter. De är tunga och omöjliga att flytta på samma sätt som äpplen och svampar är det i komposten, och det enda som håller dem samman är underlagets bärkraft. Stadda i upplösning kan de inte riktigt hävda sig i någon annan riktning än nedåt.

Vanitasmotivet är uppenbart, men jag undrar om det verkligen handlar så mycket om en relation till döden som om en till den nedbrytande tiden, åldrandet, upplösningen av det som har varit och formandet av den skräck som ligger framför en. Livet är redan från början skört, och ganska snart och sedan under största delen av livet går det utför tills det enda man har kvar är skröpligheten, vanmakten och utsattheten. Jag tror kanske inte att det där är temat för hans konst (som nog snarare finns att utröna i relationen mellan kropparna), utan att det är det perspektiv i vilket nämnda sensibilitets bildtradition blir verkligt meningsfull.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Model top/Bottom brawl

Utställningstext

I Mark Frygells konstnärskap görs det tidigt klart för oss betraktare att han inte står i den goda smakens tjänst. Snarare än traditionella estetiska värden som harmoni och balans tycks verken förkroppsliga den samtida urbana vardagens livsbetingelser, som mobilitet, excess och brådska. Hans ibland enorma målningar är explosioner av färg. Penselföringen är yvig. Färgen på duken är så rikligt pålagd att den letar sig ut till oss i rummet. Målningarna liknar reliefer mer än tvådimensionella bilder. Stilen är på en gång karikatyrartad, humoristisk och grotesk. Det kraftiga uttrycket visar sig dock vid närmare betraktande innehålla mer finstämda element. Efter de stora rörelserna och de dominerande formerna framträder detaljer och mer måttfulla estetiska infall.  

Frygells verk kan dock inte ses som kritiska kommentarer till materielism, tillväxt- och karriärshets. De kan inte heller ses som skapade från ett ironiskt avstånd till de företeelser de berör - de tycks vilja radera alla avstånd mellan betraktare och motiv, mellan kroppar och mellan sig själva och sin omgivning. Olika former av etiska förhållanden återkommer som motiv, där kroppar kramas eller brottas, eller som den uttryckta relation mellan verket och betraktaren. En figur sitter glatt uppflygen på en annan, plågad kropp. Två tycks dansa och bildar tillsammans en sluten cirkel. I andra målningar börjar gränsen mellan kroppar upplösas så att de tillsammans bildar en massa i vilken dock både våld och ömhet råder. Spänningen mellan söndring och förening är kanske som tydligast i Frygells skulpturer där ansikten och andra kroppsdelar ordagrant sitter samman men samtidigt existerar separat, som individer med egna känslor och förnimmelser. 

Frygells verk väcker betraktarens engagemang genom denna spänning i uttrycket, mellan det yviga och det eftertänksamma. Vi kan låta oss översköljas av färgintensiteten och det häftiga uttrycket för att sedan låta verket öppna upp sig och visa på sin mångsidighet och mer lågmälda sidor. 

I ”Model Top/Bottom Brawl” ställer Mark Frygell ut större målningar från 2018 som aldrig tidigare visats i utställningssammanhang. Titeln förhåller sig till målningarnas teman och referenser som, just i denna serie, relaterar till makt och mänskliga relationer. Mark visar i utställningen en bildvärld full av konflikt som kan kännas igen från det europeiska måleriets bildvärld under tidigt 1900-tal. En historisk referens som kan tolkas som en kommentar kring samtidens politiska läge med nya, men bekanta, utmaningar för våra mellanmänskliga relationer i så väl stort som smått. Ideal, dominans, människans ofullkomlighet och dråplighet blir utgångspunkter i figurernas gestaltningar. Oavsett målningarnas referenser är det centrala i dem måleriet i sig. Hur färgen ligger på duken. Kontrast mellan krita och olja, terpentin och pigment. Varför målningen är gjord är kanske mindre viktigt, hur den ser ut och upplevs är det som går före allt annat.